Sitter här och tittar på en bild när jag rider Dröjmur. Jag vill bara hoppa upp och ner av ilska för att han är borta. Varför, varför? Det är helt sjukt, fast jag VET att han är död så tror jag inte på det, jag vill inte tro på det. För jag vill rida han, jag vill vara med han, jag vill utvecklas med honom.

FAN också, just när vi kommit igång och blivit ett bra par så försvinner han. Jag hade just lärt mig att hantera han, nu vet jag ju hur jag ska göra om han sticker eller inte går som jag vill, jag vet hur man ska tölta. Vi som skulle komma på en bättre plats i en tävling.

Jag är så arg samtidigt som jag är så ledsen, livet tar slut någongång. Och det är fan inte roligt, det är inte att leka med. Jag vill bara skrika och springa, springa långt långt bort. Fan ta någon annan istället, ta en häst som ingen bryr sig om, en häst som är dåligt omskött. En häst som inte är Dröjmur.

Den långa manen som tyglarna alltid hamnade under,
den tjocka rumpan som jag brukade luta armbågen på,
din söta tjocka läpp och den runda magen,
kändes som att sadelgjorden aldrig skulle gå att stänga