December närmar sig med stormsteg och det ska bli så himla mysigt! Har suttit och klickat hem massa julsaker ikväll såsom gardiner, kuddfodral och doftljus. Blev även två lampor till mina sängbord.

 

 

 

Det hela började ungefär en vecka innan. Jag fick sms av mamma "Tagit tempen på Meija, 38,1 det är väl normalt". Jag svara tillbaka att "Tror hon legat kring 37 förut när vi kollat men jo nog är det normalt ändå, vadådå? Hörde att hon spytt igår". Så tydligen hade Meija spytt när mamma och pappa var ute på promenad med hundarna och efter det börjat vingla innan hon lagt sig ner. Så då hade dom hämtat en bil från min faster och kört hem Meija. Hon hade också druckit mycket vatten och flåsat. (För två år sen var det samma sak, hon drack mängder med vatten, kissade såklart en hel del och var väldigt uppsvälld. Vi var till veterinären med henne då och proverna visade tecken på lite socker men det var inte mer än så.)

Men hon hade iallafall ätit bra och skitit normalt. Dagen efter skickade mamma en liten film åt mig på Meija där det lät precis som att hon var täppt i näsan. Det var på onsdagen. Åkte till byn på fredag och när jag gick till hundarna såg jag hur Meija hade en massa klet i nosen och andades även väldigt konstigt. Var ute och promenerade med hundarna under helgen och Meija kändes lite slö, hon la sig när när jag stannade och pratade med Mor och Far som körde förbi. Tog tempen på henne när vi kom hem och den visade 39, dock vet jag inte om den kan visa högre efter ansträngning.

 

På lördagkväll åkte jag in till stan för att jag skulle på fest. Jag tror att det var på söndagen när jag pratade med mamma i telefon som hon sa att Meija inte ätit. Det var även då jag blev riktigt orolig och förstod att någonting verkligen inte var som det skulle. Meija har aldrig nekat mat, hon älskade allt som gick att äta! Lyssnade direkt man sa kakor, korv eller godis. Så jag sa att dom måste verkligen ringa till veterinären. Grät en hel del den dagen för att jag var rädd att det inte kommer sluta på ett bra sätt. Kommer inte ihåg vilken dag det var men hon började spy väldigt mycket, så fort hon fått i sig någonting så spydde hon upp det.

 

Måndagen kom, jag hade haft huvudvärk hela natten och sovit väldigt dåligt så jag stannade hemma från jobbet. Ringde till Jenny och frågade om pappa bokat tid men det hade han inte. Meija hade nämligen varit på viften samma morgon och då tyckte han att "inte kan hon vara så sjuk då". Men efter mycket tjat så ringde han till slut och fick tid dagen efter kl.15:00. Meija hon fick i sig lite korv och makaroner men det kom upp igen lika fort. När pappa var i telefon med veterinären hade dom pratat om avlivning och kremering sa Jenny. Grät gjorde jag även denna dag för jag började tänka på att vi kanske skulle vara tvungna att ta bort henne.

 

Tisdag då. Världens jobbigaste jävla dag. Under natten hade jag så himla ont i magen och mådde så illa, trodde jag skulle få magsjuka så jag stannade för säkerhetsskull hemma från jobbet. Eftersom vi hade tid den dagen till veterinären så hade mamma tagit med Meija in till stan på morgonen så jag ringde till henne och sa att hon kan komma till  mig med henne så slipper hon sitta i bilen. Jag tror klockan var efter tolv innan dom kom, på vägen upp till mig spydde Meija i trappen så mamma torkade upp det medans Meija låg brevid och flåsade. Fick till slut upp henne och gav vatten, öppnade balkongdörren så hon kunde gå ut dit. Hade haft gråten i halsen hela dagen så kunde inte hålla mig till slut, såg ju att hon inte mådde bra och var så himla rädd att det verkligen skulle vara sista gången jag fick vara med henne. Hon följde efter mig vart jag än gick inne i lägenheten, jag kramade om henne flera gånger, pussade henne på nosen, gav kakor, tog kort på henne. Sen satt jag på golvet och klappade henne länge. 

 

14:41 ringer pappa och säger att jag ska komma ner med henne för han var strax där. Vi gick sakta ner för trapporna och väl nere fick pappa lyfta in henne i bilen för hon klarade inte av att hoppa in själv. Tänkte säga åt han att han skulle ringa ifall vi måste ta bort henne, men jag gjorde aldrig det. Smekte henne över kinden innan vi stängde bagaget. När jag började gå upp för trapporna kastade jag en blick över axeln utifall att det var sista gången jag såg henne. La mig i soffan och kollade andra avenyn, sov en stund bara för att tiden skulle gå. Vaknade kring halv5 men pappa hade fortfarande inte ringt, snapchatade med Jenny om att det tog himla lång tid. Började med maten, skalade potatis och satte den att koka, klippte just upp påsen till laxen då telefonen som var på laddning brevid micron ringde. 

 

16:55 ringer pappa. Jag trycker på svaraknappen med nervösa fingrar. Säger "hallå" men får inget svar, så jag säger hallå igen och då hör jag pappa med gråt i rösten säga att han har dåliga nyheter. Nejnejnej. Jag brister ut i gråt och försöker få fram "är hon borta nu?" men det går inte. Lägger på och faller ihop på köksgolvet. Jag gråter men stannar upp ibland och tänker att det inte är sant, att jag kanske missuppfattade vad pappa sa. Vet inte hur länge jag sitter där, men bestämmer mig för att jag inte kan vara där, jag måste till byn. 

 

Jag minns inte mycket av bilresan och när jag rullade upp på gården tänkte jag än en gång att jag hört fel och att Meija skulle vara där i buren med Akke. Det var hon inte. Jag halvsprang in och möttes av mamma, pappa och Jenny. Grät och kramade om dom. Sen hämtade jag in Akke och satt på hallgolvet med armarna om honom och ansiktet i hans päls. Fina lillpojken som inte kan ha förstått nånting. Sov med fönstret öppet den natten utifall att Meija skulle låta där ute. 

Meija hade alltså fått diabetes, ett normalt värde har jag för mig skulle ligga under 10 men hon hade legat över 20. Med tanke på hennes ålder (10,5år) och behandlingen mot diabetes så fick hon somna in. Jag ångrar så mycket att jag inte var med henne när hennes sista andetag togs. 

Älskade Meija, himlens finaste ängel. <3