Det har gått två år sedan Dröjmur avlivades. Även fast det har gått så lång tid så känns det som att det var igår.

Jag kommer ihåg att vi red fast det var -20 grader ute.
Jag kommer ihåg hur vi plumsa i mjuksnön, över skoterspår och det var så otäckt.
Jag kommer ihåg hur försiktig du var när det var stenigt.
Jag kommer ihåg hur du alltid höll din nos på Bläsans rumpa.
Jag kommer ihåg hur sur jag blev när andra red dig.
Jag kommer ihåg hur sågspånig du var på morgonen.
Jag kommer ihåg hur du aldrig ville fångas in när du var i hagen,
men en dag chockade du mig och stod helt still utan att röra en fena.
Jag kommer ihåg en gång när vi red upp till pulmukka.
Jag kommer ihåg så många fina saker med dig men jag kommer även ihåg
den 21 december 2007 då jag fick det jobbigaste beskedet i hela mitt liv,
att du var borta för all tid.

Det finns kvällar då jag gråter mig själv till sömns för att Du fattas i mitt liv. Jag saknar att tillbringa tidiga mornar och sena kvällar i stallet. Du var en stor del av mitt liv eftersom att jag var helger och lov med dig så när du försvann så plötsligt försvann även en stor bit av mitt liv, min fritid, mitt intresse.

Jag önskar att jag tog vara på varje sekund med dig, hade jag bara vetat vad som komma skulle. Du var gammal, det var du och jag visste att du inte hade länge kvar. Men jag trodde att vi hade två-tre år kvar tillsammans iallafall. But, nothing last forever.

Jag vill gråta ut i din päls och säga att jag saknar dig, för det gör jag.