Jag läste på en blogg att "med tiden bleknar saknaden något." Och det gör den absolut, men den försvinner aldrig. Inte som det känns nu efter så många år. Fast det ibland kan det kännas som igår då jag gick där i mörkret och fick det där telefonsamtalet. Samtalet som chockade mig totalt.  

 

Det är många som inte förstår hur det känns och det finns de som förstår. Jag kan själv inte förstå att det känns såhär efter fem år. Det är 1825 dagar, 60 månader.

 

Det är så himla jobbigt ibland, så jobbigt att tårarna bara rinner ner för kinderna, det går liksom inte att få stopp, det går inte att få fram några ord. Och visst låter det konsigt att jag inte kan eller överhuvudtaget vill prata om honom med någon? Efter fem år, det är lång tid. Och jag kan inte prata om honom. Jag vill nog helst hålla det för mig själv, för annars skulle det brista.

 

Men något jag aldrig kan sluta tänka på är hur det hade känts ifall jag fick ta ett farväl.

Du var så vacker, älskade häst.