Jennys kompis som jag känner väldigt bra fick igårkväll ta bort sin häst. Plötsligt händer det, att allting bara vänder på en sekund. Det är så hemskt och jag får en liten tår i ögat.

 

Jag blir så irriterad och fattar liksom inte när folk skriver "du är stark", "jag finns här för dig". Varför ska man ens vara stark? När någon man älskar inte finns kvar längre, man kommer aldrig mer, verkligen aldrig mer träffa denne igen. Borta. För all tid. Man har all rätt att inte vara stark, man ska inte vara stark. Och vad hjälper det att någon finns där för en, för att göra vad? Trösta? Prata? Kramas? Ingenting hjälper. Allt man önskar är självklart att sin fina vän ska komma tillbaka men det går inte. Samma med "h*n har det bra nu", ja det är väl klart som fan att h*n har det bra nu. Men och? Det gör ingen skillnad att höra dom orden när man står ensam på jorden och vill ha tillbaka sin kompis. Man ska vara ledsen, förstörd och helt nere i djupet för det är så man mår och känner.  

 

Jag har förlorat mina farföräldrar och min morfar men då jag var så liten kommer jag inte ihåg dessmer av dom. Jag förlorade Draumur när jag var 15år, det kommer jag ihåg och det är det värsta jag varit med om. Åh, jag faasar verkligen för den dagen mina fina vovvar ska vidare.